ARGBIGGAN
Argbiggan är en folkhemsunge i förskingringen som bloggar om böcker, skrivande och tillgänglighet från en hytt i piratskeppet Resilience.
OM ARGBIGGAN
Men hej! Vad kul att du tittar in. Storstädning pågår av såväl dator som webbplatser, så fikat får du fixa själv idag. Jo jag vet, jag trodde nog också att jag hade flyttat färdigt. Jag hade ju en så fin plan för hur det här proffsbloggandet skulle gå till, men med övning kommer färdighet, det är ju sedan gammalt, och det visade sig att planen var bättre än verkligheten.
Vad det var som hände? Jag vile samla alla mina alster och ställa ut dem under samma tak. Det var ett projekt som kändes viktigt för mig, ett slags monument över mitt liv. Jag byggde ett virtuellt piratskepp, döpte henne till Resilience, och tänkte mig att ensamseglare låter väl som en rätt bra ide ändå. Tänkte att det kanske skulle bli lite som fobiträning.
Jag lider av en näst intill sjuklig prestationsångest och tycker att allt jag gör är skit. Jag älskar att skriva och skapa. Jag älskar att ställa ut och visa upp. Men jag mår rent fysiskt illa av tanken på att någon ska ta mitt arbete och missförstå det. Förvanska, förringa, förfula. Och så slutar det med att jag sitter med en färdigskriven text som jag inte kan förmå mig att publicera.
Nu har det här projektet några år på nacken, och jag har nått fler mål än vad jag hade vågat hoppas på, långt mycket tidigare än vad jag trodde var möjligt. Mitt lilla skepp växte och blev med såväl besättning som passagerare, samtidigt som ett fiktivt universum med världar och kontinenter började ta form. Så vad gör vi nu då? Jo, det ska ja ta å täle om.
Om du kan vår fornnordiska mytologi vet du att de nio världarna hölls samman av världsträdet, Yggdrasil. Mina världar hålls samman av ett världshav och det är bara via Resilience som man kan färdas mellan dem. Spoonieverse, eller Spoonieversum, som den här sidan heter, kom först. Den började som en gratisblogg med ett annat namn och handlade om mitt liv som spoonie. Jag hade ett behov av att få prata om att leva med sjukdom och handikapp utan att oroa mig över vad normisarna i min omgivning skulle tycka och tänka om den saken.
När jag bestämde mig för att bygga broar mellan några av mina mindre öar kändes det naturligt att låta det privata flytta in här. Det må vara lite rörigt, och det lär ta sin lilla tid att få allting att flyta igen, men på lång sikt blir det bäst så här. Jag hoppas du vill fortsätta vara med och upptäcka världen tillsammans med mig.
VILL DU HJÄLPA TILL?
